Giggare

I höstas skrev jag om ”giggare” (frilansare) på Sveriges Frilansares blogg. Det skapade en hel del diskussioner och därför lyfter jag ämnet igen.

”Giggarna ser jobbet som ett äventyr” eller ”Gig-bolagen glömmer bort människorna”.

Två olika sätt att se på saken och jag har funderat en hel del och kommit fram till att det förmodligen är en fråga om vem det är som giggar och varför!

I en artikel skriven hösten 2017 av Madeleine Nilsson på Dagens Media går hon hårt åt gig-bolagen (bemanningsföretagen). Madeleine skriver bl.a.:

”På kort sikt tror jag säkert att det kan gynna företag som anlitar giggare, de kan snabbt skala personalstyrkan upp och ner vartefter marknadsaktiviteterna kräver det. Men samtidigt riskerar man att bli historielös när personal byts ut i snabbt takt.
Och visst, jag tror säkert att det finns många unga som vill kunna pröva på olika jobb för att komma fram till vad de vill syssla med, och vad de absolut inte vill syssla med, det tror jag bara är positivt.
Positivt fram till den dag som den unga mannen eller kvinnan går till banken för att be om bolån, men får nej på grund av den osäkra inkomsten.
Jag, som tidigare har varit fackligt aktiv, kan inte låta bli att känna: så var vi där igen – människorna glöms bort.”

 Madeleine avslutar med att belysa riskerna med tillfällig arbetskraft. Att reklam/kommunikationsbranschen kommer att stå inför stora problem på sikt eftersom giggarna hoppar vidare till nästa gigg. Att talangerna väljer att göra något helt annat, vilket skulle vara olyckligt för företagen.

I en replik från Manuel de Verdier på Brainville, med rubriken ”Giggare ser jobbet som ett äventyr” håller inte med Madeleine Nilsson. Han tycker att det är olyckligt när fasta jobb flyttas över till bemanningsföretag och att många unga talanger har svårt att få ”riktiga anställningar”. Han säger att gig-ekonomin handlar i i grunden om något annat. Nämligen:

”Från företagens perspektiv så tillför giggarna kompetens som man annars inte kan få. En duktig front end-designer idag vill inte sätta sig på ett storbolag och pilla med deras web, vilket gör att bolaget sannolikt istället måste hyra in ett konsultbolag – direkt eller via konsultmäklare. Den här front end-utvecklaren nobbar ofta också jobberbjudanden från reklambranschen även om hen erbjuds massor av förmåner och löner över 100 000 kronor i månaden – för att det som på pappret ses som en möjlighet att tillföra nya kunskaper till branschen i slutändan är för trist eller enformigt.
Och det här handlar inte bara om den digitala världen. Tänk på alla socionomer och sjuksköterskor som genom att bli giggare fått en möjlighet att kraftigt öka sin lön. På den traditionella arbetsmarknaden har arbetsgivaren ofta övertaget och den anställde får helt enkelt acceptera den lön som bjuds.”

Det intressanta är att Madeleine och Manuel faktiskt pratar om två olika typer av giggare – den frivilliga och o-frivilliga.

Att vara giggare ska vara ett beslut som bottnar i lusten att gigga. Personer som tvingas starta eget företag kan hamna i beroendeställning och kan ofta inte fakturera det arvodet som faktiskt behövs för att företaget ska gå runt.

Svårt att veta hur framtidens arbetsmarknad kommer att se ut, men antalet giggare ökar och det är upp till politikerna att avgöra om det ska bli enklare att frilansare med F- och FA-skatt. Finns en hel del att göra för att underlätta och göra tillvaron bättre för frilansarna i eget företag. T.ex. se över sjukförsäkringen, karensdagarna, VAB etc. så att det blir rättvist oberoende företagsform. Hittills har dessa frågor hamnat i den ena utredningen efter den andra och det verkar inte som om något av våra politiska partier lyfter den frågan inför valet.

Maria Runelund Skrivet av:

Förmedlar frilansare och rekryterar inom marknad och kommunikation.

Bli först att skriva en kommentar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *